Nya Dagen

STARTSIDEN VÅRE SIDER MISJON BOKPROSJEKTET PARAGUAY INDIANERNE FILM BILDER SØK LINKER OVERSIKT KONTAKT

Sektvarning på presidenten

2004-03-19

Biskoparnas bekymmer är Ultima Horas toppnyhet en onsdag i början av mars. Den katolska kyrkan i Paraguay gillar inte att landets nya president följer med sin fru till den evangeliska församling där hon är medlem. Den tillhör mennoniterna. President Nicanor Duarte Frutos är formellt inte med i Raíses, som församlingen heter. Men det är illa nog att han går på gudstjänster i ”fel” kyrka.
Och nu växer presidentens andliga hemvist så det knakar. Dras folk till denna ”sekt” – det är så biskoparna kallar församlingen – av egen övertygelse eller därför att man hoppas på personliga fördelar genom att gå i samma kyrka som presidenten och en del regeringsmedlemmar? Det undrar man inom den katolska kyrkans ledning.

Det kan man förstås undra. Svårare är det att veta. Nu hör det till saken att president Nicanor Duarte gör så lite affär som möjligt av sina gudstjänstbesök. Han låter sig inte fotograferas i kyrkan. Han talar inte om församlingen i offentliga sammanhang. Han håller kort sagt en låg religiös profil, väl medveten om att hans val av kyrka är kontroversiell i ett land med massiv katolsk dominans.
Men biskoparna är oroade, trots att biskop Nicanor Duarte inte slår på reklamtrumman för Raíses. Uppenbarligen djup oroade. Sektvarning utfärdas på presidenten. Och Ultima Horas slår alltså upp det stort.
Ärendet har tagits upp på ett biskopsmöte. Men biskoparnas talesman monseñor Giménez ser inte bara med skeptiska ögon på ”sekter” som tar folk från katolska kyrkan i allt raskare takt. I intervjun i Ultima Hora är han också självkritisk.
En svag kristen identitet gör att katolska kyrkan förlorar mark, säger han. Undervisningen är bristfällig. Man ger inte svar på viktiga frågor om kristen tro och kristet liv. Kyrkan måste bli tydligare, tycker han. Prästerna får sig också en känga för att de inte är tillräckligt folkliga och populära.
President Nicanor Duartes kyrkvanor leder kanske till en reformation inom Paraguays katolska kyrka.
Asunción i början av mars bjuder på fyrtio graders värme. I skuggan. Kvart i elva på kvällen har temperaturen sjunkit till trettio grader. Då har ett regn hjälpt till att ta ner termometern till mer mänsklig nivå. Månen hänger nytvättad och blank över staden. Hundarna skäller och gnäller i alla väderstreck. Det känns riktigt svalt och skönt i luften efter dagens våldsamma grillning.

En kväll går jag till en liten anspråkslös blåmålad kyrka i slummen, långt från både president Nicanor Duartes växande församling och ett oroligt biskopsmöte. Där har en handfull pingstvänner samlats för att sjunga och be och lyssna till en predikan. De verkar fullständigt obekymrade av alla sektstämplar. De läser kanske inte Ultima Hora. Men Bibeln har de med sig. Och ber gör de, även för presidenten.

För de katolska biskoparna? Kanske. Kanske inte. Här skulle knappast en pingstpastor och en katolsk biskop kunna skriva ihop ett gemensamt Jesusdokument, som i Sverige. Varken i artikel- eller bokform. Här är diket djupare mellan den katolska kyrkan och de evangeliska kyrkorna. En lärare på mennoniternas bibelinstitut säger till mig:
– Det är väl inte underligt om vi är kritiska till ekumeniska samtal i Vatikanen när katolska kyrkan här i landet behandlar oss som smuts.
Ganska hårda ord. Sektstämpeln skaver tydligen på sina håll.
Slumområdet med den lilla pingstkyrkan, som har sina rötter i svensk mission, ligger precis framför den nya futuristiska parlamentsbyggnaden. Bygget är inte klart än. När jag besöker slummen på dagtid tillsammans med en ung norsk missionär som lovat bjuda några barn på glass ser jag svettiga byggnadsarbetare putsa på demokratins fasad. Blir innehållet lika bra som ytan är det bara att gratulera Paraguay.

Människorna i slummen hoppas nog inte så mycket. De ska flyttas en bra bit utanför stan. Myndigheterna vill inte ha deras skrabbiga skjul inom synhåll från det pampiga parlamentshuset. Så nu ska de bort. Hur sedan människorna ska kunna ta sig till de magra jobb som trots allt finns inne i centrala Asunción är en annan historia.
Hur de riktigt fattiga ska överleva är alltid en annan historia, tycks det.
Birger Thureson